Det är konstigt hur man på tjugo kvadratmeter lyckas skapa sig ett hem (ja, jag kallar det hem). Jag ser mig om i rummet, det som agerar sovrum, vardagsrum, kök, datarum, läshörna, skrivarplats, i komprimerad form. Och jag känner mig nöjd. Jag har undrat varför jag känt behov av att klä de vita väggarna, fylla hyllorna, fylla på med saker som jag inte tog med mig hemifrån trots att allt här är en tillfällighet. Och jag inser att det här rummet representerar mig på ett sätt som tidigare rum aldrig förmått sig att göra. Hur många väggar, med hur många färger, jag än målat. Men här får stora delar av mig plats, på tjugo kvadratcentimeter ryms jag som aldrig förr. Och det känns lovande för framtida utrymmen.

Vi har gått vårpromenader idag(trots att den bara luras, trots att det mycket väl fortfarande är vinter), bejakat barnasinnen och hållit någon (några) hårt över ishalkan. Sett havet igen och konstaterat att det är kvar. Pratat framtid. Drömt lite.

Dricker te, äter vaniljmuffins, läser ponton och bitterfittan och känner att det kommer alltid finnas idioter (även i fiktionen) men de älskvärda finns också. Och de betydligt mycket närmare. Jag letar nycklar och ord och sånt, lämnar disk på hög i mitt rum, kysser någon extra länge. Öppnar fönstret, faller nästan ut med vinden, flyger snarare. Ignorerar skavsår och kliande axlar, springer en sväng istället, lämnar spår, i snön. Dricker te, äter vaniljmuffins, läser ponton och tycker att det har varit en rätt fin helg.

Är det konstigt att sitta på golvet och tycka att det är den bästa platsen i rummet?

Jag flyttade ner rummet hit, har placerat värmeljus på golvet och sitter nu med datorn i knät. Jag har till och med lyckats få internetsladden att räcka, trots att den är hämmande kort. Och det bildas fina mönster av ljus och mörker runt ljuslyktorna. Varför är det så att det svagaste ljuset är det vackraste?

(och värmeljus kommer bli det här årets mest förbrukade vara)

Jag har nästan lyckats glömma bort att det är ett nytt år och att jag snart kommer vara lite äldre. Tiden är så underlig, har alltid varit, (jag förstår om ni börjat tröttna på mitt eviga tjat om denna tid, men den är viktig, fascinerande och skrämmande, och pågår konstant) men den är ännu underligare här. Som om man förflyttat sig till en annan värld, Landet i Fjärran kanske, där visarna rör sig helt oberoende av de som lever efter dem. Som ibland måste räkna minuter, timmar, dagar och månader. På ett sätt är det en befrielse; att man tappar tidsuppfattningen någonstans vid fönstertavlan som avtecknar havet, där vid trapporna, och att man egentligen inte längtar efter att få den tillbaka. Inte just då i alla fall. På ett annat sätt glömmer man bort att tiden fortfarande går och att den en dag kommer att ta oss härifrån (jag vet, vi ska inte tala om det, och det gör jag inte heller, jag talar om tiden). Jag är bara rädd att jag inte kommer att vara beredd. Att jag inte kommer vara klar, redo. Men. När har jag någonsin varit det?

Snart ska jag lämna denna lummiga atmosfär av dimslöjor från värmeljusen, och bege mig där eventuellt några glödlampor kommer ge ljus åt rummen. Men. Det finns andra saker där som gör det mjukt varmt och alldeles förträffligt hemtrevligt.

Det doftar skoterutflykt och lagomkallt. Det är lite vårkänslor i förskott, man inser det när man faktiskt tar sig ut på ishalkiga vägar och man kommer ihåg att just det, jag bor bredvid havet. Man glömmer så lätt sånt mitt i vintern när mörkret hinner dölja omgivningen lite väl fort på eftermiddagarna. Men nu, nu tjuvstartar vi med lite vår här i Fårösund.

(och då går det kanske fortare att höra vårbäckarna porla och vakna till snödropp från takrännan och lite mer solsken som värmer på fönsterbrädet. och kanske går det fortare att närma sig sommaren fastän man nog gör det med blandade känslor, blandad glädje och en gnutta förtvivlan men än så länge närmar det sig bara sakta sakta sakta. vi är inte där än på långa vägar. det är fortfarande snö och vinterjackan på och halsduken virad flera varv men. fingrarna fryser inte fast inuti vantarna. och det är alldeles lagomt)

Sitter här och ska försöka skriva klart en monolog. Om att inte ha varit kär. Det går sådär.


(och oj vad jag uppdaterar. kul va)

Och så kan man inse vikten av vänner, de som sitter mittemot vid köksbordet med värmeljus emellan och de som sitter mittemot i form av ord på en skärm. Att ha vänner spridda över Sverige, och några på utflykt i världen, är rätt fint ändå.

Tänk att det finns något så simpelt fridfullt som att sitta vid fönstret och
se på snön som faller utanför.

Tre veckor är också tid.

Man känner det när man kommer hem igen (det hemmet som finns i Fårösund, men även lite föräldrarhemmet i Vindeln), att tiden går och saker händer när man förflyttar sig själv och livet på andra platser, samtidigt som alla tryggheter och all vardagsspänning är bevarad, konserverad, och uppdaterad. Pånyttfödd liksom.

Jag tackar Norrland för värmen (det var som mest tjugofyra minusgrader), familjespelskvällar och nattsuddsnätter av vänskapsprat. Kusinbus och vindelnhäng i pulkbacken. Kärleksbesök och farmorochmormorsomsorg. Tack och på återseende kära nord.

Men nu. Nu känns det underbart att få återgå till rum 227 och det liv jag egentligen (fast helt drömskt) faktiskt lever.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

Jag förstår inte meningen med att avstå från det goda i livet.

Och där har ni mitt nyårslöfte.




(två veckor är nu bara två dagar. snart snart snart snart.)

tvåtusentio har en dag, och trettiosex minuter kvar

och till tvåtusenelva tar jag med mig
lyckan i en flätad hand, i en kyss, och ett evigt luddigt tankesnurr
drömmar virade runt stegen
och nutidsvardagen hårt hållen
jag tar med mig
minneslunden med dess vackra blom och grönska
vänskapsbanden i styrkesiden
hoppfullheten
familjeenheten

och ett hjärta som aldrig dunkat så hårt



resten
får tvåtusentio behålla

Anteckningar från himlen (jag flög hem)

"Ett nyvaket vinterland, Velvet Underground spelar i bilstereon, och vi är några påväg hem nu. Rödrosig himmel som sakta börjar färgas av en dröjande sol. Jag kysser fortfarande sovande läppar, kramar hejdå gånger tolv. Men, vi ses snart igen. Börjar om, tar nya tag, inviger ett nytt år och många månader till av internatlivet, kollektivlivet (provocerande eller inte). Och nej, jag tänker inte räkna exakta antal månader. Lämnar in bagaget, tungt av julklappar och hemlängtan. Sätter mig vid vingar som dånande tar mig över sockervaddsmolnen, som tar mig över havet, som tar mig hem till norr."



Och nu är jag här. Norrland, Umeå, Vindeln. Tonårsrummet är åter iordning (oordning), syskonskaran, tripp trapp trull, är samlad och julen nalkas runt nattens hörn.



Så. God Jul mina vänner.
Ta hand om er!

Julen stundar och det finns inte anledning att snöa in sig i känslor utan grunder. Det kan man göra, en annan tid på året.

Idag städar jag mina tjugo kvadratmeter, försöker bena ut vad som ska packas ned och lämnas kvar. Tyvärr är disken inget man kan lämna, och inte heller dammtussarna under sängen. Synd (som louise skulle ha sagt). Peter Jöback spelar Decembernatt och snön dalar utanför, och jag ser Linus konka sin väska genom snön. Han är redan påväg hem. Det är vi nog allihopa.

Helt galet att det bara är fem dagar kvar till jul!

Men det är det, och vad passar sig inte bättre än att jag lägger upp en liten juldikt som lästs upp här i dagarna på diverse uppläsningar. Det var för mig ett försök att definiera julen och få lite av den magiska julkänslan som finns, om man bara letar lite extra.

Jag antar att julen är lite som

julmust och nybakt tunnbröd

adventsljusstakar som tävlar mot

klart brinnande stearinljus

Pepparkaksdeg

som aldrig blir pepparkaksgummor och pepparkaksgubbar

småbarnsbus och småbarnsrus

mjöliga syskonkinder i farmors kök

 

Lite som

förväntan över något okänt bekant

viskningar under grangrenar och

hemligheter bakom stängda dörrar

som värmer

 

och

julen är hälsningar världen runt

frusna fingrar, iskalla nästippar,

ihärdigt trampade fötter vid busshållplatsen

det är snöhögsbestigningar och

halsduken uppdragen, toppluvan nerhasad

det är

hålla handen och känna värmen genom vanten

det är en dag på året

 

raggsocksklädda fötter och filtbevarad värme

glöggdofter, sagor vid öppna spisen, lussebullar

Familjehögar i soffan, och juldagsmorgon med julrester på frukostbordet

den varmaste, och kallaste, avslutningen på ännu ett år

 

Jag antar att julen är lite som

att vänta på något som aldrig kommer

och samtidigt

få allt man någonsin önskat sig

hur kan man känna så mycket? hur kan varje del av kroppen bestå av spröda starka sanningsenliga känslospröt och hur kan ni, alla ni, nå varje ett av dem?


jag åker hemifrån på tisdag, jag åker hem. och jag har ännu inte vant mig med det multipela hemmet, det som bara tycks utöka, växa och gro, det ligger frön överallt.
jag försöker specifiera frustrationen i benen, i bröstkorgskistan, och jag tror jag behöver allt det som norrland har, och faktiskt få sakna gotlandsdrömmen lite. jag tror att jag behöver sova i sängen i rummet med lila väggar, hitta skatter från tidigare liv i bokhyllan och i skrubben på övervåningen. jag tror jag behöver krypa upp intill någon, just nu, en trappa upp, och sova en lång natt utan en väckarklocka som skriker morgon. jag tror att bloggen behöver spärras nattetid.

Att i kylan, som fastnar i sömmarna på vartenda plagg, längta till sommaren. Önska bo i någon annans skjorta i några dar, ligga på gräsmattan och känna solens rörelse över ögonlocket, inte ha någon brådska, alls. Det, istället för att ligga i sängen, titta ut genom fönstret och se solen gå upp alldeles för sent och ner alldeles för tidigt (och till den allra största besvikelse inte kunna undvika de snöklädda trätopparna, inte ens med blicken), men ändå ligga där i sängen resten av dagen bara för att bekräfta det, mot förmodan, existerade dagsljuset. Och titta på solskenet bredvid, som kanske sover, eller som vaket ser tillbaka, klär kalla fingrar med vantar och vinterrosiga kinder med en puss. Fly tillsammans med till all framtid som nuet rymmer, skratta på solsidorna som vintern inte vågar sig på att mörklägga. Med all rätt.

The Boat that Rocked har fått hela internatet att gunga. Ibland får man önska att man blivit född någon generation tidigare.

Julhandledag i Visby. Gick mest omkring och funderade, tittade, åh:ade tillsammans med Frida i små prylbutiker. Blev två inköp, vilket innebär att det kommer bli den vanliga sista-minuten-paniken men jaja, vad är jul utan stress right?

Min mage är fylld av spagettiochköttfärssås ala Ted, födelsedagstårta av klassen, godis från Bungehallen, och julmust för att röra om det hela. Och ja, jag mår lite lätt illa. Går på övertrötthetsspeed och att fastna här vore att ta död på den, och det vore ju onödigt.


Hajj.

Åh. Coldplay har gjort en julsång. Så här sitter jag, med ljusen tända, lamporna släkta, och Christmas Lights som soundtrack.

Coldplay – Christmas Lights

Jag förstår varför jag har undvikit mitt rum, och hellre bott i någon annans ett tag.

Resväskan ligger ouppackad men öppen och med kläder hängandes över kanterna, som om de gjort några tappra men misslyckade försök att själva ta sig till garderoben. Och sängen är täckt av diverse saker som gör det omöjligt att ens i ihopkrupen fosterställning få plats att sova där. Disken har blivit stående i några dar, och på golvet ligger saker utplacerade, redo att ramla över. Nej usch. Kallt är det här också.

Jag tror att jag ska; tända lite ljus, frambringa lite ljus här inne, städa bort fällorna på golvet, disken, och sängbråten, så att mitt fina rum faktiskt får vara fint, och resväskan ska få återse sin plats ovanpå garderoben (i två veckor till, innan den packas igen).


hej.

adventsmys med visomblevkvar; pepparkaksdeg, pepparkakor, peppar peppar ta i trä, glögg - glöggen heter blossa, tända ljus, alla jag har, tänder förstaadventsljuset till ljudet av vänskapsklirr och kärleksblick, skumtomtar och skratt i halsen, förevigar allt i blixtförälskelse, sunes jul, nostalgi, sängblirsoffamys, barndomsskratt.

(och däremellan; norrlandssaknad, vänskapssaknad - sverige runt, knutna knutar knyts upp, överraskningslycka - tvåsamhetslycka, viärsåbraeufori)

skrivarveckan; inleds med ordfattigdom, strukturerar, artikulerar, springer på tonsatta tangenter istället, en stund, pingis, ping pong ping pong, idéhav på ett linjerat A4, fika, muntliga skrivövningar, mun mot mun metoden, metodiska skrifter, ett steg i taget, alla steg tagna, alla steg i ett tag, nacktag, kysstag, drömtag.

nudå; orden och jag, försöker, igen.