Julen stundar och det finns inte anledning att snöa in sig i känslor utan grunder. Det kan man göra, en annan tid på året.

Idag städar jag mina tjugo kvadratmeter, försöker bena ut vad som ska packas ned och lämnas kvar. Tyvärr är disken inget man kan lämna, och inte heller dammtussarna under sängen. Synd (som louise skulle ha sagt). Peter Jöback spelar Decembernatt och snön dalar utanför, och jag ser Linus konka sin väska genom snön. Han är redan påväg hem. Det är vi nog allihopa.

Helt galet att det bara är fem dagar kvar till jul!

Men det är det, och vad passar sig inte bättre än att jag lägger upp en liten juldikt som lästs upp här i dagarna på diverse uppläsningar. Det var för mig ett försök att definiera julen och få lite av den magiska julkänslan som finns, om man bara letar lite extra.

Jag antar att julen är lite som

julmust och nybakt tunnbröd

adventsljusstakar som tävlar mot

klart brinnande stearinljus

Pepparkaksdeg

som aldrig blir pepparkaksgummor och pepparkaksgubbar

småbarnsbus och småbarnsrus

mjöliga syskonkinder i farmors kök

 

Lite som

förväntan över något okänt bekant

viskningar under grangrenar och

hemligheter bakom stängda dörrar

som värmer

 

och

julen är hälsningar världen runt

frusna fingrar, iskalla nästippar,

ihärdigt trampade fötter vid busshållplatsen

det är snöhögsbestigningar och

halsduken uppdragen, toppluvan nerhasad

det är

hålla handen och känna värmen genom vanten

det är en dag på året

 

raggsocksklädda fötter och filtbevarad värme

glöggdofter, sagor vid öppna spisen, lussebullar

Familjehögar i soffan, och juldagsmorgon med julrester på frukostbordet

den varmaste, och kallaste, avslutningen på ännu ett år

 

Jag antar att julen är lite som

att vänta på något som aldrig kommer

och samtidigt

få allt man någonsin önskat sig