Regnet smattrar på fönsterblecket

Söndag. Jag har gått runt i sovtröja och mjukisbyxor hela dagen. Sett på film. Ätit onyttigheter. Pratat nyttigheter. Varit glad med lillebror, trots att han och hans lycka är x antal mil bort. Men den har räckt ända hit. Gitarrspel och regndropp utanför fönstret. Kyssar. Lyckan även här. Jag är nog redo för den här hösten, ändå.

Fick lite dåligt samvete över föregående inlägg. Det var en fin sommar. Inte riktigt som jag tänkt mig, lite kortare än jag trott, men, den var fin. Ändå. Därför bjuder jag på bilder från lite av det som min sommar bestod av.

Den där slipensommaren som försvann lite för alla moln i huvudet, fastnade i alla fall på bild.

mitt i ombyggnationerna och
jag trivs rätt bra.

ligger i badet sådär oroväckande länge med ljus och hopp och lite barnslig förtjusning över badkarsdrömmen som gick i uppfyllelse, äntligen.

tänker att
jag ska nog lyssna lite mer på
sonja åkesson tolkad av
och sedan

somna, vilandes på en trygg bröstkorg.

Ursäkta röran. Jag bygger om.

Det där med att desperat söka efter ny musik.

Jag stiger upp halv åtta, med de andra, de som har någonstans att gå och någonting att göra. Dagarna blir längre då. Och den där kombinationen av liv och tystnad på morgonen är nog det bästa som finns.

Det där med att vara långt bort igen.

Jag har nog inte riktigt försonats med de här gatorna, att de är dem jag ska gå på när löven börjar falla, att det är dem jag ska halka runt på när december entrar. Men. När jag går upp för stentrapporna, de inne bland träden, och öppnar den där dörren med våra namn på, då känns allt plötsligt självklart. (men det betyder inte att jag inte saknar er)

Det där med att försöka förstå.

Jag letar gropar i kroppen. Ställen där knutar kan bygga bon, där de redan antagit plats. Jag letar orsaker mellan revbenen och också lite lugn i lungorna. Ibland, finns det där, ibland inte.

Det där med att desperat söka efter ny musik.

De letar sig in, tonerna, fyller de där groparna till bredden och ger mig en takt att gå till.

Det kanske är dags att säga någonting.

Sitter i en lägenhet som är vår fram till den sista januari 2012 (visst känns det långt bort?) och som vi har gjort till våran genom att styra möbler, fylla bokhyllan med böcker, sovrummet med en säng, kvadratmeterna med tedochhannasymfonier.

Nu är vi här, mitt i den nya vardagen och det nya livet. Men, det är inte så nytt. Vi ser på vänner precis som förut, sitter vid datorn som förut, läser, skriver, nynnar, som förut.

Och ändå, ändå inte riktigt som förut.

Han har fått en vardag, jag hittar på min, njuter och avskyr min, på samma gång. Att den är så tom, att jag ibland inte ser till att fylla den med någonting jag saknar tid till annars. Att jag ibland fyller den med precis vad jag behöver. Tid. Tidlöshet.

Hur som helst sitter jag här och tänker, att den här sommaren kanske inte är slut än. Ändå.

Sitter här, vid fönstret i mitt gamla rum, och ser ut på sommarskymningen
på de få molnen som lagt sig som ett skummande hav
och som rör sig med mjuka rörelser en bit ovanför trädtopparna.
I förgrunden kan jag skymta ladugården som en sovande gestalt i det matta ljuset
och hur det gamla taket bevarat dagens bevis på regn
i de mörka fläckar som sträcker sig längs plåten.

Snart går solen upp igen
(om den inte redan hunnit vända bakom trädkronorna)
och kanske blir orden fler
när morgondagen
får följa med upp på himlen.

Godnatt.

Idag har prövat orden. Lite sådär försiktigt. Läst igenom, antecknat, ändrat, strukturerat. Men jag känner ändå att den där hårddisken i huvudet, den där jag lämnat plats för just det här, att den på en gång börjar arbeta, börjar sväva bort in i den där världen som jag låtit bygga för just det här. Och jag tänker att. Det har nog inte försvunnit helt och hållet. Att just det här kanske är min måsteberätta-berättelse.

Nu ska jag, som kontrast, gå och titta på fotboll.

Det är konstigt
det där med saknad
för plötsligt
omvandlas det
och man kan inte känna
någonting annat
än
längtan

Vi åker i den röda opeln
fram och tillbaka längs vägen
som vägverket glömt bort för längesen
Vi lyssnar på kassettband och vevar ner rutorna
för att i alla fall få antydan till luft

Annars andas vi rätt bra här uppe

Klipper gräs, vattnar blommor,
tänder ljus fastän det inte alls behövs
dricker te
ligger i sängen och öppnar balkongdörren
lyssnar på regnet
lyssnar på fåglarna
ser trädtopparna gunga i solskenet
känner någons leende och ro bygga bon i nacken

Vi andas rätt bra här uppe

Svetslukten har satt sig i näsan igen. Håliga sockar blir vardag och varma sommardagar kommer under några veckor bli hettade dagar framför maskinen. En kropp som värker när man kommer hem. Det känns nästan som att gå tillbaka i tiden. Men bara nästan.

Vardag blir också att spontant gå en promenad med Tina. Att tillsammans med Tina och Emma gunga ända upp till himlen, leka barn en stund. Att köra till Umeå efter jobbet för att sitta hos någon och prata om tid som passerat och tid som kommer. Att komma hem till familjemys och brödraskratt.

Att komma hem känns fint, det också.

Ja, jag har skrivit om vemod rätt länge nu inser jag. Kanske dags att sadla om.

Man kan ju tro att jag har gråtit varenda tår som ryms i ett par tårkanaler idag men, tydligen finns de i all oändlighet.

Den senaste (läs sista) tiden här på ön har bestått av

uppläsning på Hedbergs, säckar som knyts ihop (och jag som försöker stoppa ner så mycket som möjligt innan de stängs men som mest ägnar tid åt att fundera på och leta efter vad jag ska packa ner), Visbyrunda, grillning, framtidssamtal, plötsliga närhetstvång, skratt vid öppen eld, tankar som skickas med havet, värme under blåa filtar, minnen som spelas upp - på repeat, rum som töms, korridorer som fylls, nätter som passerar, dagar som springer förbi, kala väggar, förnekelse, försök att förstå, faila totalt. Tårar, musik, röster som man vill kunna spara i en burk. Farväl. Farväl. Och åter farväl. Som river, svider och gemensam tid som värmer. Tack. Tack. Tack och jag saknar er redan.


Och nu sitter jag här. Rummet är inte längre mitt. Det är bara ett rum. Och nu väntar någonting annat. Utanför dörren.


(hur ska jag någonsin få er att förstå att ett år av er tolv är bland det vackraste som hänt mig?)

Nu börjar det.

Doften av solskyddskräm och varm hud.
Saltvattenbad och skratt bland grusstranden.
Textsamtalstexter under vajande solkatter.
En hand som går att krama extra hårt.
En blick som sjunker extra djupt (mjukt).
Lite panik mellan raderna.

Äsch.

Det är vackert här där jag bor. Nu.

"I like being a mess.
It's who I am."

Texter i konstant rullning i huvudet, duschar länge, lyssnar på Veronica Maggio om och om igen, försöker göra det jag ska, försöker att inte försvinna in i mitt eget huvud, försöker leva på pan pizza en dag till.

Försöker tänka högt.

jag tänder värmeljusen innan skymning
för att försäkra mig om
att det aldrig blir mörkt

Valborgsmässoafton;