Svetslukten har satt sig i näsan igen. Håliga sockar blir vardag och varma sommardagar kommer under några veckor bli hettade dagar framför maskinen. En kropp som värker när man kommer hem. Det känns nästan som att gå tillbaka i tiden. Men bara nästan.

Vardag blir också att spontant gå en promenad med Tina. Att tillsammans med Tina och Emma gunga ända upp till himlen, leka barn en stund. Att köra till Umeå efter jobbet för att sitta hos någon och prata om tid som passerat och tid som kommer. Att komma hem till familjemys och brödraskratt.

Att komma hem känns fint, det också.