Man kan ju tro att jag har gråtit varenda tår som ryms i ett par tårkanaler idag men, tydligen finns de i all oändlighet.

Den senaste (läs sista) tiden här på ön har bestått av

uppläsning på Hedbergs, säckar som knyts ihop (och jag som försöker stoppa ner så mycket som möjligt innan de stängs men som mest ägnar tid åt att fundera på och leta efter vad jag ska packa ner), Visbyrunda, grillning, framtidssamtal, plötsliga närhetstvång, skratt vid öppen eld, tankar som skickas med havet, värme under blåa filtar, minnen som spelas upp - på repeat, rum som töms, korridorer som fylls, nätter som passerar, dagar som springer förbi, kala väggar, förnekelse, försök att förstå, faila totalt. Tårar, musik, röster som man vill kunna spara i en burk. Farväl. Farväl. Och åter farväl. Som river, svider och gemensam tid som värmer. Tack. Tack. Tack och jag saknar er redan.


Och nu sitter jag här. Rummet är inte längre mitt. Det är bara ett rum. Och nu väntar någonting annat. Utanför dörren.


(hur ska jag någonsin få er att förstå att ett år av er tolv är bland det vackraste som hänt mig?)