Efter förra helgens musikupplevelse, med Melissa Horn i spetsen (hon spelade och sjöng så underbart vackert, om man ändå kunde berätta, skriva, sjunga, spela så), har Salem al Fakir också fått en plats i lurarna. Har påskstädat idag till ljudet av It's True och Good Song.
.
.

Och just nu befinner jag mig i sommarstugan. Visst, det är inte helt okej att ha varken dator eller internet i stugan, känns som att det här ska vara en fri zon även från det, men bror har med sig sin dator så då kan jag ju lika gärna använda det lite.
.
.

Det är otroligt vilken kraft en plats kan ha. För så fort jag kliver ut ur bilen och öppnar stugdörren, så är jag lugn. Fullkomligt tillfreds. Jag brukar säga att jag inte har en plats som känns hemma, som känns som min. Att det är något jag fortfarande letar efter, oavsett om det är en plats rent geografiskt eller mer en känsla. Men oavsett, så är det någon redan befintlig plats som kan närma sig det, så är det här. Här är så mycket hemma som det kan bli, än. Och kanske är det som mamma sa idag, att det är för att det finns så mycket rötter här. Även om de bara är våra indirekt så är de ändå våra.
.
.

Jag kan inte säga att vi direkt firar påsk som en högtid men eftersom vi alltid kommer hit under helgdagarna, och asfalten så smått börjar skymta, så blir påsken ännu ett tecken på att våren inte är långt borta.