Att i kylan, som fastnar i sömmarna på vartenda plagg, längta till sommaren. Önska bo i någon annans skjorta i några dar, ligga på gräsmattan och känna solens rörelse över ögonlocket, inte ha någon brådska, alls. Det, istället för att ligga i sängen, titta ut genom fönstret och se solen gå upp alldeles för sent och ner alldeles för tidigt (och till den allra största besvikelse inte kunna undvika de snöklädda trätopparna, inte ens med blicken), men ändå ligga där i sängen resten av dagen bara för att bekräfta det, mot förmodan, existerade dagsljuset. Och titta på solskenet bredvid, som kanske sover, eller som vaket ser tillbaka, klär kalla fingrar med vantar och vinterrosiga kinder med en puss. Fly tillsammans med till all framtid som nuet rymmer, skratta på solsidorna som vintern inte vågar sig på att mörklägga. Med all rätt.