Jag är en sådan som ofta går genom minneslunden, som tycker om att ligga i gräset och se himlen skymta bakom de trygga vajande trädkronorna, och som älskar att känna mig hemma vid doften av liljekonvalj. Men jag stannar nästan alltid för länge, så länge att natten hinner göra intåg och paradera med sina mörkerridåer, så länge att regnet hinner falla och åskan dåna och kanske så länge att stormen hinner rida in och ut och genom.

Jag stannar nästan alltid för länge.

Och kanske är det dags att gå rätt. Inte nödvändigtvis förbi, men passera, se sig omkring, utan att krama minnesstammar och somna under förgågna väderlekar. Kanske är det dags att gå, passera, se mig omkring, utan hjärtskalv. Minnas, och känna tacksamhet över den blomstrande lunden.