En dag utan definitioner. Luddig i kanterna och ändå knivskarp. Fiktionen alldeles under huden och.. någonting annat i luften. Bortsett från kylan.

Jag vågade mig ändå ut, för solen sken ju och när solen skiner går Hanna ut. Dock var mina kinder och mina händer stelfrusna när jag kom hem, men det var värt det. För på vägen mötte jag en ja, gammal arbetsgivare kan vi väl säga (vuxet som det låter), och fick beröm av hans fru som hade läst min diktsamling. Det värmer så otroligt mycket att höra sånt där! Hon hade suttit med sina vänninor och läst och gråtit. Tänk! Mina ord berör. Jag vet inte om det går att förstå precis hur stor den känslan är, att faktiskt få det bekräftat att mina ord berör. Att de betyder något för någon annan, för en helt främmande människa. Den känslan är oslagbar.