Fågeln har hittat ut.
Den där lilla fågeln som pickade hårt och skoningslöst innanför kammrarna,
som hackade dem ihåliga och flög mellan dem
i ren panik.
Den där fågeln jag skrev om
mitt i stormen före kaoset bakom sömnlösheten
innan tystnaden, tomheten, paniken,
och innan friheten.

Den måste ha hittat ett
öppet fönster,
brett ut sina vingar under min bröstkorg
och gjort såsom fåglar ämnar att göra.
Flugit.

För det har stillnat hos mig.
Inga vingar som febrilt söker
medvind,
och inga näbbar som försöker skapa flyktvägar från
hopplösheten.

Jag känner stillhet
och hör vårfågeln kvittra inom mig,
och tystnaden
är bästa sättet att höra den på.