När man glömmer hur det är att vara fem år och fri som en fågel,
fri som en fågel,
fri som en fågel
fri som
och hur det var att vara luffare på dagarna och pirat på nätterna, flyga till landet ingenstans i nattskjorta och titta ner över länder ingenting och slippa resa dit och inse att hemma alltid kommer vara hemma och att det man söker inte går att finna på vare sig främmande eller välkända breddgrader. Att vara fem år och slippa vetskapen om att man en dag måste söka, att man måste leka kurra gömma hela livet, utan att veta vad eller vem man letar efter eller var man ska börja.

När man glömmer hur det är att vara fem år och springa barfota över gräsmattor en hel sommar. Bara springa det fortaste man kunde tills man blev så hungrig eller så törstig att man var tvungen att springa tillbaka hem och sedan sova i en säng fylld med nallebjörnar i tyg och drömma om sådant som faktiskt fortfarande skulle kunna hända.
Då allt var verkligt.
Då allt var dröm.

När man glömmer hur det är att vara fem år, när jag glömmer det,
då har jag blivit alldeles för gammal.