Efter tre år i skolan utan struktur, utan att aldrig ha använt min årliga investering av en kalender, kan jag helt plötsligt inte leva utan den. Konstigt, när man har mindre saker att planera och hålla ordning på blir det ännu viktigare att aktivt göra det. Eller ja, kanske egentligen inte så konstigt. Hur som helst, för att komma till poängen, så har jag äntligen beställt skrivarkalendern 2010 och hoppas att den är värd pengarna.

Jag börjar känna mig stressad över det faktum att jag inte skriver. Eller, skriver gör jag väl men inget som kan räknas. Inget som räknas som bra. Ändå känner jag att orden närmar sig. Idag ligger de och väger vid kanten, gungar fram och tillbaka och trillar nästan ner i knäet på mig. Men än så länge hänger de sig kvar och det är minst sagt frustrerande. Att känna formuleringarna i fingertopparna men inte veta hur jag ska göra för att de ska befrias över tangentbordet.

Nästa veckas uppdrag blir att fixa till mitt CV, söka jobb, och fira alla födelsedagsbarn. Dagens uppdrag är att njuta av att det fortfarande finns lite kvar av helgen.