Leker karaktärslekar in på småtimmarna, gömmer mig själv bland ansiktdrag och löjliga vanor, och tror att skriften ska återkomma. Liksom trilla ner i fingrarna och skriva sig själv. Det funkar inte så.

Det målas tvivel på natthimmel, om än i sommarfärger, ljusa färger, varma färger, i färg. Och jag somnar, insnurrad i lakan och täcken, töcken, frånskilda och ihopklistrade, lappade till ett. Fast två. Men med huvudet tungt vilandes på huvudkudden och böcker travade på nattduksbordet (som inte alls är ett bord utan en stol), för någonting måste ju vara rätt.

Trippar på tå mellan träbryggor, förevigar både länder och riken och kartor, fortsätter använda snabbkommando för SPARA,
och
jag
sparar
men ingenting blir evigt