Längtar.
Jag längtar efter att få komma tillbaka till norr och spendera sömnlösa nätter med välbekanta fnitter och famnar, att få vakna på lördagsmornarna till ljudet av klirrande porslin och radiobrus och steg på nedervåningen, att få se efter hur det känns. Att promenera på gator jag egentligen har nött ut mina skor och steg längs men som bara måste gås på igen, att bli hårt hållen av barnafingrar och lyckligt lottad av barnaskratt och barnabus vid husknutarna, att höra diskmaskinen surra. Jag längtar efter farmors rappa steg i lägenheten på Karlgårdsvägen och förhoppningsvis doften av våfflor (en kärleksfull hint till dig farmor), att få sitta mittemot mormor vid köksbordet nere på Västomån och lukta matos och hemtrevlighet resten av dagen, att ta bilen och köra välkända mil. Jag längtar efter att få vara (en liten, barnslig) storasyster, att driva lillebror till vansinne och uppleva kittelkrig och saknadsskratt, att sitta kvar vid middagsbordet i flera timmar med samtal om livet och det, att se romantiska komedier romantiskt drama med tacksamt sällskap (ingen pik mot er mina internatvänner), att se romantik. Jag längtar efter pappas söndagsrätter, att se honom sova i soffan klockan nio en fredagskväll framför tv-programmet han själv valt, att få uppleva morsomsorg på nära håll, att höra mammas tonårsfnitter i takt med mitt eget, att återse tonårsrummet.

Jag längtar efter att landa på flygplatsen, dra in norrlandsluften (som säkerligen kommer vara kall men) som doftar minnen, att landa och inse att
jag har två lyckliga världar att flyga mellan.