Familjehelg, solskensdagar, åskmolnssinneliga dagar. Trötthetstimmar, lästimmar, nattimmar.

Påskliljorna tittar ut genom fönstret, letar kanske som jag efter solen bakom molnen. Letar efter fler vårtecken att ta fäste vid. Och ändå erkänner jag att regnet var välkomnat. Att smattrandet på rutan inte gett annat än frid, och friska dofter.

Dagarna går fort här på ön. Schemat på det som är kvar är tunt i min hand och jag frågar mig själv om det känns nog? Ja, kanske. Kanske är de där tunna arken i min hand egentligen mycket tjockare, väger mycket mer än vad det ser ut att vara (i positiv bemärkelse, älskelse). För, benen har börjat stampa takten, börjar göra sig redo att gå på nya marker.

Tiden på ön måste ta slut och kanske lär sig tiden bättre än jag när det är dags. Kanske och kanske inte. Men jag vet ändå vad jag kommer känna den första juni.

Nu ska orden dra vidare, till dokumentet bredvid.

Och förresten. Det där med att bekämpa idioter. Det är en tröttsam uppgift. Det finns ju så ofantligt många av dem.