Doften av regn och brand
har fastnat efter helgen
och ljudet av skratt, gotlandsminnen
och det är nästan så att jag rabblar
landochstad-fraser
i sömnen

Det är konstigt
hur jag fungerar
faktiskt
för när jag inser att för att något nytt
ska ta vid
måste någonting ta slut
och jag
hatar när saker och ting når sitt slut
när vardagar försvinner
för jag vet att jag för det mesta
glömt att uppskatta det där stora i det lilla
att jag kommer sakna att ta tunnelbanan
ut till kollektivet
och trion
som varit en kvarvarande låga
från gotlandslivet
det där med ord
dörr i dörr
vägg i vägg
längs samma räls
liksom

men ändå vet jag att kontentan
av det jag är rädd för att förlora
aldrig går förlorat
om jag håller det
tillräckligt hårt