Som att säga allt en gång till
Jag satt i sovrummet i Bromma
bland flyttlådorna
lyssnade på det dova mullret från drottningsholmsvägen
och försökte skriva ett inlägg
som tog farväl av allt det där
Men det försvann
som om det hade varit något där bland orden
som inte ville bli sagda
som inte ville bli bekräftade
allt jag sa var bara att allt var precis som vanligt
nästan
han var där
hans blick i min nacke medan orden forsade ur mig
hans leende när jag vände mig om och såg på honom
Men i rummet bredvid
stod en borg av lådor fyllda av det som är vi
väggarna hade blivit nakna
och hyllorna tomma
fast sedan tog jag tillbaka det
det där med att lådor skulle kunna rymma allt det som är vi
vi är något som inte fastnar i ting eller i platser
vi
det är det som hela tiden växer
runt
och inom oss
Jag minns att jag skrev något om
fikat i trädgården vid det vita huset
att allt var precis som vanligt
nästan
vi satt där och pratade och skrattade
som om ingen tid hade förflutit sedan sist
och jag insåg
ungefär i samma sekund som vi kramades hejdå
att det är med ni som med vi
ni fastnar inte i någon plats eller i ting
ni har bara fastnat i oss
vi tar er med
Och när raderna börjat tunnats ut
så skrev jag några rader till dig, Stockholm
Något om att
vi kanske inte alltid kommit överens
men att vår relation växt sig starkare
än vad jag kunnat tro
när vi först möttes
och jag skrev, till dig Stockholm
att trots att det är dags för andra vidder nu
så kommer jag att sakna dig
och jag vet att jag avslutade med att säga
vem vet
vi kanske ses igen
kära stad
Och sedan
tittade jag på orden och jag kände en slags lättnad
över det som blivit sagt
och ett knapptryck senare
var allting borta
Kommentarer
Trackback
