Tiden och jag, igen

Och så plötsligt var det midsommar.

Tiden bara går och går här
som om den hade bråttom någonstans
den kanske känner av min längtan


Det klarnar upp och
snart
riktigt riktigt
snart
får jag pusta ut
i en stad vid havet

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback