Spontant ordbajsande kallar vi det här.



Att ligga på en gräsmatta tillsammans med någon man litar på,
andas lite
och känna höstens andedräkt inkräkta på sommaren
och blunda och tro att molnen ska försvinna.
Att prata om betydelsefulla saker,
predika om att våga kärlek
fastän man själv stänger in sig med romantiska
komedier för att bara känna den, kärleken,
på avstånd.

Att ligga där, under himlen, fånga livet i tanken
och nynna på en sång som man inte kan texten på
och aldrig, aldrig, kunna släppa taget om någonting,
inte ens den där sången.

Att ligga på en gräsmatta,
tillsammans med tankar om världen fast med samtal om
något helt annat,
obetydligt betydelsefullt,
låtsas att allt är på riktigt och le när man ska le och
bli arg när man ska bli arg och
snurra när allt blir uppochned.

Att känna regnet träffa ansiktet,
rama in kroppen i kyla men
inte längta efter värme nog för att resa sig,
att faktiskt vara ärlig och plötsligt älska regndropparna.
Att skratta utan anledning och känna tillit till ödet
på ett konstigt sätt,
förstå ögonblicket man befinner sig i
och blunda och se, ta in omgivningen, skratta igen.
Att märka när saker är över, när regnet faller men mer
utan anledning och utan orsak att stanna.

Att springa över någon annans tomt,
fingra på ruset till frihet,
stänga dörren och bli ett med värme under virkade filtar,
smaken av varm choklad och galenskap.
Att se någon i ögonen,
veta vad vänskap betyder och känna sig överväldigad
när tanken når en.
Att vara tillfreds med allt som har med nuet att göra och
somna till regnets smattrande på taken för att vakna till
ljussken,
det finns
inget
mer.