Känner ni den där magkänslan,
ja just den,
som sprider sig i hela kroppen ända ut till
fingertopparna,
tåspetsen, nej
ända ut i konturerna.
Fyller hela dig, mig
med allt men egentligen ingenting.

Kanske är det den där sången
vars toner aldrig nöts ut,
med en melodi som varje gång
verkar slingra sig på nya sätt
och som hittar vägar
ända in.

Kanske är det den där kyssen
som aldrig tar slut,
som lever på någons läppar
flera flera dagar
och som för att göra det ännu mer oändligt
upprepas kyssen
om och om igen.

Eller kan det vara den där drömmen
där sömn inte ens är obligatoriskt,
där vakenheten
är ett sätt att intala sig själv att
verkligheten är drömmen.

Det måste nog vara de gånger
när man är omringad av människor
och inser att de är så mycket mer än det,
mer än människor.
Att varje del av dem är en bit av dig
och att man tillsammans bildar
ett stort pussel kärlek.

Kanske är det de gånger
man står på en upphöjd plats
och ser ut över den där världen man sett
tusentals gånger
men som nu verkar vara så mycket större, bättre,
så mycket mer din.

Den där känslan som säger att
man är oövervinnelig,
att allt man tar sig an
kommer att flyta medströms,
att evigheten är så jävla nära
att den går att ta på.

Den där känslan som kallas lycka.