Jaa här kommer ett försök till poesi, det är rörigt och egen tolkning som gäller,

ja ungefär som det brukar vara när jag flummar med ord.

Hon dansade runt midsommarstången,

ensam

berusad

lycklig?

Världen snurrade

lite grann

och välte sedan hela existensen.

Hon såg på himlen

som låg blå ovanför henne

och grät plötsligt för Gud och hoppades

på nåd, tröst, vila, trygghet,

vad ber man för när man lider av sömnlöshet?

skratt

och sedan tystnad.

Hon vill inte sova, inte drömma med sju sorters blommor under kudden,

hon vill inte drömma

om honom

igen.

Hon vet redan sin förbannelse,

sin eviga, äkta kärlek

som hon sa ja till men som tydligen inte fanns,

hon gifte sig med ensamheten

och hon har accepterat helvetet.

Somnar

drömmer om frihet, vaknar

och fängslas på nytt.

Ensam

berusad

hemma igen och hon la midsommarkransen på bordet,

det var slut på sommarlycka,

kröp ner i en kall säng,

blundade mot en kylig ryggtavla

och vet att kärlek gör ont men att ingen kärlek

gör ondare.

Andetag

och kanske är gryningen ett nytt livs födsel,

hennes liv.

*

Han låg och tittade på molnen idag,

såg hur de märkbart passerade,

skymde solen

och försvann.

Andades

levde, på riktigt, i några sekunder.

Han läste lite,

försvann till någon annans värld,

stannade

och somnade där.

Drömde om henne,

om hennes hud som doftar sommar,

hennes ögon som är djupa djupa brunnar.

Han älskar att drunkna i dem,

gör det varje gång och inser det inte förrän det är

svårt att andas.

Han vet att kärlek gör ont

men att ingen kärlek

gör ondare.

Så därför drunknar han,

om och om igen.

Han vaknade igen, fann sig vilandes under molnen

som hunnit bli mörka, svarta, tunga,

som hunnit bli

precis

som

hon.

*

Vem ger och vem tar,

vem älskar och vem förgör,

vem säger att

kärlek

är ett val?