Här har små barnafötter sprungit,
gjort värdefulla lekar i mjuka rörelser
med tindrande ögon
och byggt egna vackra världar med
sina vackra händer.
Här har barnaskratt studsat mellan väggarna
och på något sätt fastnat i tapeten, för
vi hör dom än.

Och där,
på väggarna
kan man skymta kritornas klara färger
bilda mästerverk.
Raka,
krokiga,
vågiga streck berättar om en verklighetsuppfattning
jag inte längre kan förstå.

Det här är mitt museum.
Det här är mitt barndomshem.

Jag kom inte ihåg
att jag någonsin varit 98 centimeter
men jag minns tydligt
hur jag alltid undrade varför min bror
var mycket större än mig
trots att jag åt minst lika mycket
och sprang minst lika fort.
Jag ville bli stor,
vuxen,
äldre men nu
längtar jag tillbaka
till mina 98 centimeter barnaglädje.

Jag hade ett rum med rosa blommor
och jag brukade räkna dem tills jag somnade.
Inga drömmar tog slut i detta rum,
evigheten bodde alldeles intill min säng
och jag fyllde den med allt,
allt.

Och det behöver inte vara sorgligt
men faktum är
att allt detta är slut nu,
barndomen,
uppväxten,
och allt det som vi så länge kallat
livet.

Nu ska
allt det där
läggas till ro inom oss och
98 centimeter barnaglädje förvandlas
till 171 centimeter ansvar.