Han var pojken med fingrar av
magi
som skapade mirakel i ditt hår
när han drog handen genom det.
Med varje beröring bildade han obestridliga stormar
och
det kallas
passion
sa du,
men vi visste att passion aldrig kunde ge
sådana vilddjursögon.
Du var besatt.

Han var pojken med porslinshud
med lena kyssvänliga kinder
men
du letade alltid efter födelsemärken
bara för att försäkra dig om att han var
mänsklig.

Han var pojken
med formuleringar kring skulderbladen
och du kysste dem godnatt,
han undrade nog
vad du älskade mest,
honom eller orden.

Han var pojken med de blåa ögonen
under den tunga luggen
och vi undrade om han någonsin
såg
världen
såsom den faktiskt var eller om hans fantasi
var lika underbar som vi upplevde den.

Han var pojken som alltid var vacker
men aldrig någon skönhet.
För han hade skrivit
ful
med spritpenna på själen som liten
och han lärde sig vilka pennor som
gör orden eviga.

Han var pojken
med dina armar slingrade runt honom
och vi undrade om du
visste
att du satte handklovar på honom
när du viskade
att du älskade honom.