Jag vaknar med korta snabba andetag och känner att något måste göras åt den där lilla fågeln som pickar så hårt i bröstet på mig. Något måste göra åt paniken som kommer när tiden verkar rinna ur händerna på mig. Jag är ledsen, men även om jag önskar är jag inte gjord av tid, och förlåt för att jag måste prioritera mig själv  och andra omkring, och det smärtar i mig om jag måste prioritera bort just dig. Och ibland önskar jag att jag ville mer, att jag ville lika mycket som er. Men ni kommer nog aldrig förstå att jag vill så mycket annat. Förlåt.

Det snöar idag, igen, och återkallar vintern som vi trodde att vi redan hade lämnat bakom oss. Det ska vara vår nu, med kvittrande fåglar och strålande sol. Inte flingor som bildar kvävande täcken på min gård. Därför håller jag mig inomhus, och försöker formulera alla de beslut som måste tas och alla uppgifter som måste slutföras innan våren kommer, innan sommaren blommar.

Jag har aldrig sagt att jag är allsmäktig. Att jag är den som kan göra allt. Men ibland måste jag ju tro det, för varje misslyckande slutar med att jag slår mig själv hårt på fingrarna och får mig att aldrig någonsin vilja misslyckas igen. Men vad är att misslyckas? Att följa mitt hjärta? Nej, det brukar vara mitt motto, min vägledning, mitt avgörande veto. Så varför följer jag det inte? Varför följer jag inte den pickande fågeln i mitt bröst?

Ni kanske undrar var allt det här kommer ifrån, och tro mig, jag undrar med. Ta det inte som sanningar. Jag tror att det är lite av skrivkrampen som släpper och då är det bara att låta fingrarna springa över tangentbordet och låta orden bli de som blir. Jag tänker alldeles för mycket och nu tänker jag variera mig och låta bli att tänka.

När skriver sista ordet här tänker jag återgå till att vara den där flickan som gör som hon vill, som struntar i måsten som tar över hennes hjärta och låter toner av välbefinnande strömma genom det inre rummet. Jag tänker återgå till att bli modig och ibland rädd, för någon sa till mig att Hanna är mänsklig hon också och denna någon måste jag tro på för jag kan inte predika om att inte tvivla men inte leva som jag lär. Jag har ett uppdrag, en uppgift. Och det är att forma livet, inte såsom det ska formas, utan såsom jag vill forma det. Utifrån mina mallar, inom mina ramar och helst lite utanför. Att fylla livet med obetydelse är att göra livet litet. Och livet ska inte vara litet. Det ska vara större än själva existensen, det ska vara storslaget, mästerligt, oförglömligt. Det ska vara fulländat. Och jag tänker inte nöja mig med något annat. Jag tänker inte kompromissa briljans för okej.

Jag låter fågeln flyga nu. Den hör inte hemma i mitt hjärta.