Hon skulle bli flaskpostsförfattare, placera historier i vinflaskor Chateau Bernadotte och skicka dem med havet. Lita på strömmarnas avtal med ödet och vinetikettens roll som frimärke. Hon skulle kapitulera mot hårda pärmar och titelmatcher, recensioner och förlagsavslag. Hon skulle bli rebell, frondör, skriva och leva ocensurerat. Hon skulle dricka flaska efter flaska, inte för druvornas berusning, utan för att ge plats att förvara orden på. Och de skulle aldrig dö. Aldrig någonsin skulle orden förfalla i de dammiga biblioteksmagasinens hyllor, försvinna i glömska och förmultna bland alla portade världar.

Hon skulle bli flaskpostsförfattare. Hon skulle bli mamma och mormor, fru och älskarinna, livsnjutare och äventyrare. Pionjär och missionär, skribent och en livsfrekvens, halvdan och fullbordad, storslagen och dagdrivare.  Liten, stor, större, störst. Sömngångare, drömfångare, statist, radikal existentialist. Bokslukerska, rumsavdelare.  

Hon skulle bli flaskpostsförfattare. Och lite till, och lite mer. Men någon släkte ljuset, lämnade henne i dörröppningen med en smal ljusstrimma över ena ögat, i den gråa zonen av tristess.

Och någonstans, någonstans mellan överlevnad och likgiltighet och 100460 dagar i ensamheten,

föll själen ur kroppen, la sig bredvid och omfamnade henne

tills sista andetaget drogs och hjärtats sista slag ebbade ut.

Hon skulle bli flaskpostsförfattare

men hon blev ingenting.