Jag har läst första sidan på ett flertal böcker men inte kommit längre än så. Jag letar efter just precis den där boken som jag ska läsa just nu, som återspeglar allt som är just precis nu. Jag står där och studerar bokhyllorna och inser vilken bok jag letar efter. Min bok. En bok om mitt liv. Om min sorg, min saknad, min kärlek, mina vänskaper. Om mina vägskäl. Kanske vill jag allra helst återgå till den bok jag läste när första sommarmånaden tog sin början, när livet var skrivet i andra ord och beskrev andra smaker, dofter och upplevelser. Men den har jag redan läst. Jag har upplevt sista sidan, tagit in varje ord och hur mycket jag än ville att den aldrig aldrig aldrig skulle ta slut, så gjorde den det. Bara sådär, bara efter ett ord som nog måste ha varit vackrare än alla andra, för det var ett sånt där ord man aldrig släpper taget om. Man aldrig vill släppa taget om. Men bara sådär, tog "Kärlekens historia" slut och jag ville fråga författare, jag ville fråga Nicole Krauss om man får sluta böcker sådär, med sådana ord. Om man får avsluta utan att veta vad som hände sen. Får man det?

Men jag har tagit upp en ny bok nu, och den är inte min, men orden känns tillräckligt nära för att jag ska fortsätta. Läsa första sidan, första kapitlet, andra kapitlet. Och kanske behöver det inte vara svårare än att läsa vidare, trots att det är svårt. Och när jag har läst den här boken, när jag har nått sista sidan och tagit in sista ordet, då kanske jag inte behöver sakna första boken lika intensivt. Kanske behöver jag bara sakna den lite grann, minnas på distans, älska den på distans. Kanske behöver jag bara sakna den lite grann.