Jag har torkat fridlysta tårar från en välkänd kind,
begått sinnesbrott och skapat storm
på stilla vatten.

Jag har lärt mig tala kryptiskt,
för att behålla hemligheter,
skapa förvirring
och skona hjärtan.
Men inte till det goda, inte för det onda.
För mig.

Jag har velat följa impulser
hejdlöst
och ignorera konsekvenserna,
leva hela linan ut
och se allt rinna ur händerna för att vinna
sekunder av spontanitet.
Och ärlighet.

Jag har blivit stämplad i pannan
med en kyss,
vägrat fly undan känslan men gjort det ändå.
Något måste jag kunna fly.

Jag har sett någon vakna,
uppenbara verkligheten i andra ljus och
blinka med grus i ögonen.
Men ändå undgått att se mig.

Jag har glömt sångfåglarna i bröstkorgen,
tappat andan
och gapat stumma sånger,
nynnat vaggvisor i ren förtvivlan.

Jag har spunnit vidare och vävt mig en zahir,
tyglat fyra hästar på vattnet
men valt att ro iland.

Jag har funnit ilska på smala grusvägar,
planterat tistlar längs vägkanten
och ljugit för mig själv
om och om igen.

Jag har övat mig i styrka,
satt livskvalitén på prov,
haft alla rätt och fått underkänt.

Jag har ifrågasatt beröring,
baklänges,
men bara viskat mina tvivel.
För jag är precis som du,
med ovissheten i bakfickan och sanningen
på ögats yttersta hinna.
En dåre.

Och jag har skapat rebusar
för mig själv
och alla andra,
sett på hur ingen lyckas lösa hela gåtan
men ändå fortsatt försöka.

Jag har hört regnet dåna på takåsarna,
sett himlen öppna alla ventiler
och skådat ljuset på andra sidan.
Jag har ingenting att säga, ingenting att ge tillbaka
och ändå,
ändå,
har jag skrivit 71 rader med 286 ord och 1663 tecken.

Men nej,
jag har ingenting att säga.