Hon hade bett himlen att mörkna

en timme senare

bara för att få se ditt ansikte klart och tydligt,

och för att du skulle slippa vara rädd.

Hon hade tagit med de där kolorna

som hon visste att du tyckte om,

dem

som alltid

fick dig att tänka på somrarna hos farmor

och på livet

när det var litet och meningsfullt.

Hon satt kvar på bänken,

länge,

dinglade med benen

och fingrade på era initialer som är

djupt inristade

på undersidan av bänken.

Det var någonting om att allt blir evigt

om man bara kommer ihåg att spara det

överallt.

Hon fantiserade om dina händer,

rörde dem i sitt sinne,

bildade cirklar

och kände kontrasten

av kalla fingertoppar mot

en varm handflata.

Och hon frös.

Den tunna, men fullkomligt vackra, klänningen

stod inte pall för nattens minusgrader.

Du vet, för din skull väntade hon hela natten.

Men du kom inte,

hade aldrig tänkt komma.

Inte ens för kolorna.

Inte ens för att se henne i klänningen

som faktiskt framhäver alla de drag som du

älskar

och som hon hatar.

Inte ens för att se henne i klänningen hon bar

endast för din skull.

Inte ens då kommer du.

Inte ens då.

Och hon är en sån där som älskar för mycket,

som alltid älskar fel.

Hon vet det. Hon vet det alldeles för väl.

Men någonstans trodde hon att

ni, tillsammans

skulle ta bort det och bara älska

rätt.