Jag inser att jag är rätt så inbunden som människa. Ni vet, en sån där som kryper in i sig själv en stund när det finns tid. Som finner ensamheten rätt stillsam, fridfull, givande. Är det verkligen ensamhet? Jag tvivlar på om man kan kalla det ensamhet men svenskan verkar inte ha något bättr ord att erbjuda. Hur som helst har jag nog gjort det under lovet. Krypit in där, grubblat och gått långa ensamma promenader, och vandrat runt i ett tomt hus och endast haft tystnaden som sällskap.

Och jag inser att där inne
är ingenting farligt eller skrämmande. Inte ens de stora grubblande gnagande tankarna blir farliga där. De är ju bara tankar och inget mer. De finns ju bara hos mig och ingen annan.

Och jag inser att där inne
är livet ganska tråkigt. Visst, det är min värld och jag kan gömma mig, vila mig, stänga in mig där och finna frid i det. Men jag lever inte för att finna frid. Frid finner jag när jag inte längre lever.

Så när jag nu återvänder till den så kallade verkligheten så kanske jag inte riktigt är där, då kanske jag är kvar där inne. Så hör jag inte vad jag säger, eller känns det som att jag inte lyssnar, som att jag inte ser din blick, så förlåt. Jag hör och jag ser och jag lyssnar, men kanske inte till hundra procent. Men jag kommer tillbaka, ni brukar vara bra på att ta mig ur det där trygga skalet,

och jag inser att
ni är ganska mycket trygghet.