Hur kommer det sig att det aldrig blir som man tänkt sig? Och att besvikelsen över detta kan vara så stor, även om det man tänkt var varken storslaget eller livsviktigt, i alla fall inte rent teoretiskt. Jag antar att livet är fullt av besvikelser och att detta nog bara är som ett sandkorn i en stor hög med sand. Aja, jag hade bara velat ha det på mitt sätt. Jamen det vill du alltid Hanna. Mmm, jag vet.

Lite bitter men ändå vaken. Jag får väl vända på saken; jag kommer kunna göra massor av läxor ikväll istället. WOHO. Det är egentligen ett sant WOHO med tanke på att nästa vecka är sista veckan av alla betyggrundande uppgifter. Jag säger hallelujah. Hallelujah.

Nu ska jag sitta och sura en liiiiiiiten stund till, sedan ta mig i kragen, acceptera och göra något annat. Om jag inte får min vilja igenom ändå, men jag betvivlar. MEN JA, jag ska sluta vara bitter. Ja, det är bäst det. MMMMMM.