Kanske är det de gånger
man står på en upphöjd plats
och ser ut över den där världen man sett
tusentals gånger
men som nu verkar vara så mycket större, bättre,
så mycket mer din.

Jag står på den där platsen,
ser ut över det vårande landskapet
och låter forsens dånande lek tysta oroligheterna i mitt huvud.

Platsen har varit min länge nu,
och jag har delat den med människor
som säkert ansett den som sin.
Men de har aldrig återvänt.
Jag sätter mig i gräset,
slår mig ned bredvid minnena,
tar deras händer och tillåter mig själv
att återvända.

Här kysste jag någon för första gången.
Med rädslan i halsgropen
och hoppet mellan fingrarna,
försvann jag i någon annans famn
under hans jacka
och lämnade mitt hjärta där.

Åtta, nio unga själar,
sittandes på kanten till branten
önskade sig någon annanstans.
Vi såg på varandra
undrade vilka vi var,
hur vi kommit hit
och hur vi skulle komma härifrån.

Plötsligt var vi bara två,
fast beslutsamma om att
ingen annan förstod,
eller hade förstått.
Och att den där stora världen var
för stor,
för tung,
för våra sköra axlar.

Nu sitter jag här,
ensam,
drar handen över det torra gräset
och inser att jag inte minns
hur gräset kändes
för tre år sedan.

Jag reser mig upp,
ger landskapet en sista blick
och minnena en sista omfamning.
Här finns ingenting kvar att älska.