Det sägs att den ska vara så sällsynt, så exceptionell att om vi någonsin fick syn på den skulle vi skynda oss att plocka den, bevara den i en glasburk istället för i hjärtat. Allt varar längre i glasburkar men långt ifrån lika levande och eldsvådande. Men när jag tänker efter och ser mig omkring så finns den överallt. För kanske är det så att varje kärlek är evig, att kärlek är evigt. I det ögonblick den upplevs, älskas och förbrukas, och i de ögonblick man minns den, när den återupplevs längs minneslunden bland trygghetsträd och ömhetsstigar. För vad är mer evigt än just ögonblick av fullkomlig lycka och hjärtligt stordåd, och arkiven av dessa ögonblick?

Och den där äkta och eviga kärleken kan vara för en pojke, en flicka, en plats eller en vän. Till och med för ett arbete eller för ett fritidsintresse. Och det behöver inte vara i alla våra dar, för resten av våra liv, tills döden skiljer oss åt. Det räcker med ett nu som just då var större än alla andra kommande dagar, och det räcker med sekunder av fullständig hänförelse för att bevara känslan. För evigt.

Jag behöver tro på sagor. Jag vill tro på sagor. Jag tror på evig kärlek, att kärlek är evigt.