"'Cause change is okay. What's the point in staying the same?"
Jag kan svara på den frågan men jag väljer att inte göra det. Ibland måste man göra det lätt för sig.

Igår fikade jag med Madeleine och Miranda, och man inser hur mycket man vill hinna säga på en gång som man annars varit van att sprida ut på fem dagar i veckan. Så vi babblade alla på, talade om vårt eget och frågade om varandras. För vi har skilda liv nu. Eller snarare skild vardag. Och det är lite underligt men samtidigt väldigt naturligt att berätta om livet över en fika.

Jag har levt i min egen bubbla idag, fyllt den med inspiration och observationer, glädjerus och skrivna ord. Jag kom till stan imorse för att ta några körlektioner men började med att fördriva tid. Hittade äntligen min Ponton-tidning, slog mig ned med en kopp varm choklad och läste. Efter körlektionen fann jag mig själv en än gång på ett café, med tidningen i hand och tankarna vandrandes i fridfullheten. Sedan vandrade jag med dem, bredvid dem, förbi dem, och ringde på Anita Salomonsson dörr för att prata om författarskap och öden. Vi satt där, med varsin bok, varandras böcker, på varsin sida om köksbordet och på olika sidor av livet. Men ändå verkade vi så lika, just då.

(Jag talar inte om glömska. Jag skriver inte om utbytt lycka och fyllda hjärtehål. Jag talar, jag skriver om nya vägar, anpassning och försoning, fortsättning. Och minns bitterljuvt men allra allra allra mest ljuvt, och ser framåt med höjd blick. )

Nu är det dags för Hanna att säga godnatt för ögonen är trötta och huvudet fullt med bomull.
Dröm sött.