Det är något speciellt med att gå hem en sen höstkväll. Det är mörk men inte riktigt becksvart, och det är kallt men inte sådär isande påträngande utan mer kallt som i luft. Och det är som ett diffust minne, där bara rester av det består. En doft, en plats, en känsla. Bara något enstaka intryck som bevarats och som återkommer de där svala höstkvällarna. Jag försöker komma ihåg dess rötter men ju mer jag letar desto oskarpare och mer distanserat blir det. Och när jag når ytterdörren är det borta.

Det får mig att undra; hur många minnen är för evigt kapslade inom oss, och hur många har vi tappat på vägen? Kanske finns de alla kvar där, om endast som skärvor, bräckliga bitar av ett avlägset nu. Och kanske räcker det.

Men jag kan inte låta bli att fastna vid mitt återkommande höstminne. Fängslas av känslan som är så påtaglig och ändå så fragmentisk, så fjärran. Kommer jag någon gång att minnas?