Och plötsligt fanns där tystnad. Som om all världens ljud upphört, som om någon tryckt på paus och stannat tiden i ett ögonblick av fullständig stillhet. I ett ögonblick där all smärta, oro, saknad och all sorg lättade från marken och la varje tanke att vila. Och för en stund var tystnaden en trygghet, någonting att somna och vakna till. Någonting att inte vara rädd för. Och sedan, när ögonblicket passerat, och när världen vaknat i ett hastigt andetag, kippande efter luft, var ingenting längre detsamma. 
För plötsligt fanns där tystnad.

Hon skulle bli flaskpostsförfattare, placera historier i vinflaskor Chateau Bernadotte och skicka dem med havet. Lita på strömmarnas avtal med ödet och vinetikettens roll som frimärke. Hon skulle kapitulera mot hårda pärmar och titelmatcher, recensioner och förlagsavslag. Hon skulle bli rebell, frondör, skriva och leva ocensurerat. Hon skulle dricka flaska efter flaska, inte för druvornas berusning, utan för att ge plats att förvara orden på. Och de skulle aldrig dö. Aldrig någonsin skulle orden förfalla i de dammiga biblioteksmagasinens hyllor, försvinna i glömska och förmultna bland alla portade världar.

Hon skulle bli flaskpostsförfattare. Hon skulle bli mamma och mormor, fru och älskarinna, livsnjutare och äventyrare. Pionjär och missionär, skribent och en livsfrekvens, halvdan och fullbordad, storslagen och dagdrivare.  Liten, stor, större, störst. Sömngångare, drömfångare, statist, radikal existentialist. Bokslukerska, rumsavdelare.  

Hon skulle bli flaskpostsförfattare. Och lite till, och lite mer. Men någon släkte ljuset, lämnade henne i dörröppningen med en smal ljusstrimma över ena ögat, i den gråa zonen av tristess.

Och någonstans, någonstans mellan överlevnad och likgiltighet och 100460 dagar i ensamheten,

föll själen ur kroppen, la sig bredvid och omfamnade henne

tills sista andetaget drogs och hjärtats sista slag ebbade ut.

Hon skulle bli flaskpostsförfattare

men hon blev ingenting. 

Den här är inte skriven nu, hade helt glömt bort att den ens existerade. Jag hittade den i ett skickat mail från maj. Jag undrar vad jag hade för tanke när jag skrev den?

Hon kan aldrig glömma

den diffusa smaken av hans läppar.

Omöjlig att greppa,

definiera,

eller ens uppfatta.

Som en häxblandning av liv och kärlek,

minnen och tragedier,

utspäd och mixad i hans söta saliv.

Det fanns ingen konkretion.

Inte i kyssarna

och inte i hans sätt att röra vid henne.

Spökaktiga,

luftburna fingrar

strök henne över huden,

fick den att knottras

och hennes hår att resa sig som på givakt.

Han fick henne att lyfta

från den tunna madrassen i lägenheten

bara med en knapp rörelse,

med en oskyldig beröring,

och endast med sekunder av lyrisk tystnad.

Han var ständigt där.

Konturer inpräntade i väggarna,

hans namn tatuerat runt hennes smala anklar,

och illusioner

av hans närhet

skrämmande påtagliga.

Hon kunde se på honom
men aldrig se tillräckligt mycket
för att vara lika närvarande,
uppmärksam,
genomträngande,
själsligt intim,
såsom han var.