.

Höstlöven
skänker mig
någon slags ro 
om att saker och ting 
förändras
att allt
har sin tid
att varje årstid
följs
av en annan
 
Det skänker mig
någon slags ro
att veta
det

.

Jag öppnar dokumentet igen
läser orden som jag skrivit
kliver återigen in
i den värld jag skapat
 
och det är någonting
tragiskt ovanligt
som händer därefter
när jag obekymrat
tar vid
där jag sist slutade
bygger ännu ett rum
till mitt luftslott
utan att 
tvivlet
gör sig hörd
medan fingrarna smattrar över
tangenterna
 
jag försöker komma ihåg
den här känslan
den där
som påminner om
likgiltighet
men är raka motsatsen
 
den där känslan
som stavas
fri

.

Gråten kommer
plötsligt
från ingenstans
 
hela
 
tiden
 
 
Det är som att
signalerna i min kropp
har blivit felkopplade
att jag är
disconnected
som om någon klippt
i ledningarna
och sedan
tejpat ihop
röda sladdar med gröna
och skapar total förvirring
i hela systemet
som borde vara
jag
 
Nog för att jag alltid
har känslorna
rinnande utanpå huden
men
det här?
Det här är
något annat
 
Det här är ett nystan
 
Fastän
jag vet
varför 
och jag vet
att det här är
övergående
 
så är det tröttsamt
att just nu
leva likt ett nystan;
 
extra
trassligt

Februari

Februari fortsätter 
med
dimman
blåsten
och en slags konstant grånad
 
Och den letar sig in
i huset
som om det vore fyllt av
rök
och jag kryper längs golvet
för att hålla mina sinnen
fria
från
töcken och dis
 
Jag tröttnar tillslut
gör mig kropp lång och reslig
och blicken fylls av
dimridåer
grånaden bygger
väggfasta bon
i mig

Om 2017; en årssammanfattning, en försenad sådan, en lång sådan

För mitt 2016 önskar jag mig

lugn

eftertänksamhet

och ögonblicksnärvaro.

Jag vill vara här. 

I det snart försvinnande nuet. 

 

Och jag vill hinna ikapp 

mig själv. 

Eller kanske snarare,

bromsa

och landa

i det jag som flåsar

utmattad

i en dikesgren.

 

För mitt 2016 önskar jag mig

orden tillbaka.

De som är mina.

De som vill snirkla sig över sidorna på en anteckningsbok,

de som fyller bloggrummet,

worddokumenten

och som hamras in på skrivmaskinen.

 

2016 önskar jag mig tid

att göra

känna

allt det där

som inte fått ta plats 2015.

Jag önskar mig

 

 

tid. 

 

_____________________________________________________________

 

Såhär skrev jag den 9 januari 2015

och när jag

såhär på januaris sista dag 2017

ser tillbaka på det år som passerat

inser jag

att jag faktiskt fick

det där jag önskade

så småningom

 

Och jag vet att årssammanfattningar

bör göras

inför ett årsavslut

inte en månad in

i det nya

 

Men sådan är jag;

i behov av eftertanke

av tid som får gå

långsam

men följsam

 

Så här kommer en sammanfattning av det år

som nu så tydligt har passerat

när vi imorgon övergår till

februari

 

_____________________________________________________________

 

 

2016 började mitt i en C-uppsatsstress

och en prestationsångest på 

hundratusen kilowatt (om det är så en mätar prestationsångest, vill säga)

och som följdes av en vårtermin i 

pluggandets tecken

i det prestigefyllda kulturvetenskapliga

tecknet

och jag tröttnade

på ett nytt sätt

på det akademiska

 

Men så

i april

våren som fick det att blomma i mig

när jag plötsligt på nytt fick promenera på Stockholms gator

ta buss och tunnelbanan till Medborgarplatsen

promenera längs Tjärhovsgatan

och där

på ett litet kontor

uppleva förlagsvardag

sådär overkligt nära en dröm

ett mål

en ambition

en riktning

jag haft så länge

 

Jag fick hyra ett rum i en liten stuga i Stockholms skärgård

sådär konstigt tyst

så närainpå storstadsbruset

och jag lärde känna mig själv på nytt

genom någon annans ögon

på andra sidan köksbordet

 

Jag växte så många centimeter

i det där rummet,

på det lilla kontoret,

bland de varmaste av människor

Rädslan om att jag skulle känna mig

malplacerad

och

ointelligent, till och med

föll som stenar mot någon slags botten

redan från första dan

 

Och när jag sedan återvände till

högskolans surriga korridorer

fanns det en längtan tillbaka, ut

till en aningen verkligare

verklighet

 

2016 var året då jag tog examen

blev kanditaten

skålade i glasen

slog klackarna i taket

en milstolpe jag fick fira in

ordentligt

 

Så kom sommaren

och som vanligt

alla dessa platser som ska rymmas i mig

medan grönskan ännu gror och det ännu blommar på ängarna

och minnet sviker mig i vimlet

 

Men jag minns

när vi tog bilen

och färdades genom landet

från hans yttersta spets

till min

från söder till norr

och tillbaka igen

 

Och jag minns

när vi vid Hälsinglands slätter

firade kärleken

när hon och han

i sensommarnattens mörker 

och i ljuset av facklorna

sa ja

till varandra

 

När augustis slut

smög sig på

blev det en början på något nytt

en början på det där som jag så innerligt önskat mig;

tid

eftertanke

och orden tillbaka

 

Jag gick från högskolestudier till

folkhögskolestudier

från kulturvetenskap till

skrivpedagogik

Och jag kände det så tydligt

i hela kroppen

själen

sinnet

tårna och

hårtopparna

att här

skulle jag

vara

 

Sedan kom september

och mormor lämnade oss

sådär hastigt

att det högg i mig

sådär så att

ingen av oss riktigt

hann med

att ingen av oss förstod nog

att ta farväl

 

Så var hon bara borta

 

En såndär tomhet

som en hela tiden glömmer finns

för att det är så ofattbart

att hon som alltid levat

så länge jag levat

plötsligt är borta

 

Och återigen

den där sorgen över att vara långt borta

och att få bära sin sorg på egen hand

 

November var egentligen en månad av

mörker

när vi alla trodde att USA skulle skriva historia

och välja en kvinnlig president

tappade vi hoppet om människan

när det istället blev en

främlingsfientlig och sexistisk

president

som valdes att stå vid rodret

 

Men på den dan när han valdes in

satt min farmor jämte mig i vår soffa

och tillsammans suckade vi över

eländet

 

Jag fick visa farmor vårt hem

promenera längs mina promenadstråk

och ta en fika på caféet jag ständigt återkommer till

Jag fick ha min farmor i min vardag

och det var något

alldeles speciellt med det

som jag inte ritkigt kan sätta fingret på

Men hennes skratt där i vår fåtölj

skrämde bort alla mörka tankar om världen

för en stund

 

December var sig inte lik

liksom fattig på julkänsla

och trots att jag försökte med

glitter, adventssljustakar, pepparkakor, glögg, lussebullsbak, doftande hyacinter, julfilmer, julmusik

och även om stora snöflingor dalade

sådär sagolikt vackert

hela julaftonen

så infann sig aldrig den där tindrande känslan

av jul

 

Men nyårsaftonen var

som brukligt

fylld av förväntan

och jag stod där

i sällskap med de finaste av vänner

med tomtebloss i hand

och stjärnhimlen över oss

och avslutade året

klädd i skratt

 

_________________________________________________

 

För 2017

önskar jag mig

ett fortsatt lugn

fortsatt tid för eftertanke

och med plats för orden

 

och i fortsatt sällskap med de där

som gör det så otroligt fint att leva

 

Men jag önskar mig också

ett sammanhang

och en och annan

förändring

en gemensam rörelse

framåt

 


Mellandagar

Jag försöker lyssna inåt
men det är liksom
tyst
ett eko
som om något gömmer sig
för min tanke
flyr den
 
Och han säger;
kom ihåg
det är december
och mörkt
och
det kan göra en
trött
 
Och jag kommer ihåg
att mina känslospröt
inte vet några gränser
var jag slutar
och andra,
samt väderlekar,
börjar
 
Jag lyssnar på samma låt
om och om igen
och längtar till det nya året
bara för att få
vända
blad

.

När decembermörkret helt plötsligt bryts av
av ljus
då får jag bråttom,
måste släppa det jag har för 
händerna
och 
ta
mig 
ut

.

Plötsligt har det mörknat utanför
november så oundviklig
går inte att väja undan för dess blick
 
Jag tänder ljusen
läser vidare
 
 

En söndag i oktober

Tänk att
gråa kalla 
och vinande höstdagar
som denna
kan vara så fyllda av 
färg och värme?
 
________________________________
 
Jag sitter kvar i bilen
regnet på rutorna 
gör världen suddig och
jag sitter kvar i bilen
tills jag ser tåget åka
och ta henne med sig
 
Jag är påfylld
tankad
av tankar och tid
och framtidstro
och jag
påminner mig själv
om att jag är sedd
speglad
och inte utan
sammanhang
 
Hennes skratt i min soffa
omsorg i hennes blick,
frågor
 
Jag talar högt
för dig
för er
 
för mig

.

Jag bävar inför morgondagen
inför att möta alltihop;
känslorna
sorgen framförallt
det faktum att du inte längre finns
 
och att vi behöver ta farväl
 
 

.

Jag inser att jag måste hålla den här dörren öppen
för att kunna andas
ordentligt
 
_______________________________________________
 
Allt står kvar på sin plats
en timme innehåller fortfarande
60 minuter och
från sommaren går vi
i sakta mak
mot höst
 
Världen har inte märkt
att du inte längre finns
 
 

Återkomst

Jag återkommer hela tiden till
tystnaden
hur den låter
dånar
skickar hemliga meddelanden
på gula post-it-lappar
 
Och så årstiderna
hur de får naturen att byta färg
doft
och känsla
och jag i en konstig symbios 
med alla deras skiftningar
 
Känslighet till absurdum
 
Och jag återkommer hit
vid en ny årstid
efter att jag lämnat tydliga tystnadsspår
i cyberspace
då återkommer jag hit

I Stockholm, som en av alla städer

Jag skriver mina första ord på länge
som inte handlar om
kulturindustri
Adorno eller Horkheimer
om
kulturjournalistik
krönikor
recensioner
att-göra-listor
eller
inköpslistor
 
Det här är de första orden
på länge
som bara är mina
som jag skriver för mig
 
Och jag lyssnar på låtar
som berättar om staden som jag
just nu
befinner mig i
där jag sist
fullständigt
gick sönder
och nu 
bara känner mig lite vilsen i 
men allra mest
allra 
allra
mest
som att jag testar mina vingar
 
och om jag blundar
så kan jag känna vinden
vibrera under dem
 
Det enda som fattas
är
steget
             ut 

Jag och orden, igen

Jag börjar längta efter orden
igen
och det finns inget mer efterlängtat
än just själva längtan,
när en äntligen har passerat
prestation
måste
borde
ska
och den där känslan av att vara ingenting utan det
att utan det inte vara någon,
när den har passerat
när en nästan
i smyg
gett upp
då kommer längtan;
en känsla helt byggt på 
vilja
driv
och
ro, 
 
I ren och skär längtan bor sällan någon rädsla
och sällan
det där eviga tvivlet
 
När längtan kommer
är jag 
för en liten stund
helt fri.

Fragment av ett 2015

Jag brukar alltid försöka sammanfatta året som gått
men 2015 har varit svårt att beskriva.
Och 2016 har inte riktigt börjat för mig,
inte än. 
Kanske just för att 2015 inte fått ett
bokslut,
en avtackning,
en summeringen av det som varit.
Jag tror att jag behöver det
för att kunna titta
framåt.
_____________________________________
 
2015 var ett maraton. 
Där jag sprang mellan böcker, berättelser, texter, 
ögonblick,
resor
och
vardagsbestyr.
Jag sprang.
Jag har sprungit så att benen domnat bort, 
så att hjärtat fått lov att pausa
och att ögonblick
viktiga sådana
nästan
passerat mig obemärkt förbi.
 
2015 var året då jag sprang ifrån mig själv.
 
2015 var också året
då mörka krafter tog över,
tog sig in,
tog till våld,
satte världen i skräck.
 
Och det var året då vi stängde dörrar,
fönster,
gränser
för de som behövde det som mest.
De som inte hade någonstans att ta vägen
lämnade vi ute i kylan.
De som stått
öga mot öga
med våld och skräck. 
 
2015 var ett år av mörker
som vi kommer att titta tillbaka på längre fram i historien
och vi kommer att skämmas
jag
kommer att
skämmas
över alla de som vi inte tog emot med öppna armar,
att vi inte ens ämnade öppna vår famn.
 
2015 var ett år fyllt av mörker
 
____________________________________________
 
Kanske känns det därför extra viktigt
att minnas året,
alla dess uppcohnedgångar,
bergochdalbanor,
och faktiskt minnas det som ändå
var fyllt av ljus.
Och att det är ljuset
vi tar med oss in i nästa år,
 
För jag minns firandet av min 25-årsdag
i sällskap av nära och kära,
som delade min dag på mitt vis,
där jag fick tända ljus tillsammans med dem
som betyder allra mest.
 
Jag minns 
att jag skrev en B-uppsats,
läste böcker tills jag såg ord när jag blundade,
att vi åkte till Mariestad och till svärmors slott,
att vi satt i lusthuset fyllt med tända ljus och skrattsalvor.
 
Jag minns att vi åkte till Grekland,
att jag och han fick göra en resa tillsammans
och trycka livet på paus,
läsa böcker vid poolen,
äta god mat till ljudet av syrsor och
promenera i sanden i månskenet medan vågorna rullande in.
 
Jag minns
sommaren mellan hemmen,
nytt jobb och nya människor,
och en värme som aldrig riktigt kom.
Vänskapsband, kusinkramar och
det att vara en familj. 
Att ha flera
till och med.
 
Jag minns hösten
och studenttidningen
och nya bekantskaper
och nytt sammanhang
och C-uppsats
och 
en höst som
rusade förbi mig.
 
Jag minns att ingenting blev som jag hade tänkt mig.
 
Och jag minns
att han dog innan jag han skriva klart hans historia,
innan han själv fick läsa den.
Innan han fick se
allt han åstakommit
på pränt.
 
Det är mycket jag minns
men det är alldeles för mycket
som är täckt med ett slags
töcken
gör det suddigt i kanterna
otydligt
som gör att varje mentalt fotografi
tappar fokus
lite
lite
grann.
_________________________________________
 
För mitt 2016 önskar jag mig
lugn
eftertänksamhet
och ögonblicksnärvaro.
Jag vill vara här. 
I det snart försvinnande nuet. 
 
Och jag vill hinna ikapp 
mig själv. 
Eller kanske snarare,
bromsa
och landa
i det jag som flåsar
utmattad
i en dikesgren.
 
För mitt 2016 önskar jag mig
orden tillbaka.
De som är mina.
De som vill snirkla sig över sidorna på en anteckningsbok,
de som fyller bloggrummet,
worddokumenten
och som hamras in på skrivmaskinen.
 
2016 önskar jag mig tid
att göra
känna
allt det där
som inte fått ta plats 2015.
Jag önskar mig
 
 
tid. 
 
Och ljus.
Framförallt önskar jag mig ljus,
att bota bort mörkret med,
som ger oss styrka
värme
och något att samlas vid.
Ett ljus
för alla att
samlas vid.